Det viskas att jag kommer röra mig kring Norrmalms Torg av flera skäl. Fint väder, 1;a maj, LO-borgen och för att många människor är i omlopp. Jag tycker det är imponerande med människor som har en stark tro. Jag behöver inte dela uppfattningen men jag tycker ändå at tron på något gör en människa mer intressant och kanske trovärdig.
Att få lyssna på Wanja Lundby-Wedin ska bli mer än intressant. Någonstans hoppas jag att hon möt s av samma styrka som Volvoarbetararna gav deras Vd nu i veckan! Jag undrar när på vägen hon förlorade tron och mer proffesionellt ville ägna sig åt kapitalism. Jag hoppas att om jag en dag får likvärdig lön som Wanja att jag skulle nöja mig med att inte behöva vända på varenda krona. Less is more Wanja
Det viskas att jag och döttrarna i sällskap med mina föräldrar ska ut till Gillingegården och hälsa våren välkommen.
På Gillinge gården firade vi ofta valborg när vi var små jag min syster mina föräldrar och morföräldrar, så det blir lite som en gammal tradition som återupptas.
Lagom stel och härligt trött i kroppen efter en dags hårt slit med nyponhäcken igår, hoppade jag i mina blåställsbyxor och drog på mig arbetshandskarna åt frukost och for iväg till Mamma och Pappa för att slutföra projekt nyponhäck. När jag kom till dem satt de och fikade och absolut var jag sugen på en skvätt kaffe. Naomi och Nalle var kvar de stannar hela helgen och trots att klockan var 09 så var främst Mamma och Naomi på hög nivå. Så jag tror det var med viss förtjustning som pappa och Nalle klev ut i trädgården 09.30 med mig.Nalle körde bort de ris med skottkärran, Pappa krattade och jag trots smärtande händer och häckklippar muskler tänkte jag inte kapitulera jag hade påbörjat processen och ville till varje pris slutföra det själv. Vilket av flera skäl än ett var viktigt för mig, framför allt kände jag att det var viktigt att slutföra det jag påbörjat, då jag påbörjat många projekt under de senaste åren utan att fullfölja, vilket till viss del ligger lite i min natur, men det har inte blivit bättre av sjukdom. Men jag gjorde det glatt påhejad av Pappa, Nalle, Naomi och Mamma. Vid lunchtid var jag till slut kvar, draken var besegrad och jag nöjd, väldigt nöjd. Därefter åkte jag till Nina och drack kaffe, åkte och handlade lite mat åt som tog en tupplur i soffan. Kampernas kamp i Robinson är väl tanken att jag ska se ikväll men annars tar jag det nog bara välförtjänt lugnt. Dagen glädje ämne är att jag rodde det i land jag påbörjade, gjorde och slutförde och det var länge sedan.
Väl inspirerad av mina nya blåkläder, handskar och byggsjälvförtroende efter gårdagens bygg och rabattrensande på dagis samt kommentaren “du har skolans coolaste mamma” kände jag mig helt fit for fight att ge mig på mina föräldras överväxta, övervintrade över taggiga nyponhäck som löper utmed ena sidan av husets kortsida. Kortsida innebär inte per automatik att sidan är kort. Många vårar har jag mot betalning klippt denna nyponhäck, och ett par år på raden hade jag den under schack. Klockan 10.30 anlände jag, gick ner i källaren och rotade fram diverse häcksax, sekatör och såg i pappas verkstad. Därefter kände jag mig helt redo för en kopp kaffe med mamma och vänninan Naomi på altan. Efter fikat bar jag ner verktygen till nyponhäcken. Därefter kände jag att jag borde nog passa på att spela lite piano. Så då gjorde jag det i en 30 minuter. När mamma säger om ytterligare 30 minuter är det lunch. Fantastiskt, jag tog en snus och drog på mig arbetshandskarna och marcherade ut visslandes den förevigt kända kommunistsången “prövningar vi möta på och vi ofta ej förstå…ovandär randas morgonen och därhemma samlas helgonen” Jag beslöt mig från att gå nedifrån trädgården och arbeta mig mot huvud entren. Jag använde alla verktyg och brottade mig igen om ett par meter för lunch. Lunch och kaffe på det…Sen gjorde jag ett par seriösa försök och med lite pauser här och där för vattendrickande och vila händer. Så gav jag slutligen upp vid 17.30 och då har jag ändå avverkat 2/3 skulle jag säga. Early in the morning ska jag dundra in imorgon och gör den sista 1/3 samt bära bort allt sticksigt ris till komposten. Allt måste nämligen vara klart till kl 13 imorgon när mina föräldrar ska få besök av “ungdomsgänget” som nu ändå börjar närmar sig 60 år men kommer att förbli ungdomsgänget tills de dör. Min pappa var mäkta imponerd av mitt häcklippande. Jag också måste jag säga. Jag körde på och gav inte upp! Bra där ett gott dagsverke gjort. Känner redan nu hur jag kommer behöva tvinga mig själv upp ur sängen stel och miserabel imorgon, men men motivation jag slipper ju iaf ett pass på Friskis och Svettis efter dessa Rocky fasoner. Just nu känns motivationen sådär, småsår och taggar överallt känns det som, nåväl ett välförtjänt fredagsbad känns väl motiverat! Jag hoppas att mina blåkläder och arbetshandskar kommer kännas lika väl motiverade imorgon….
Det viskas att jag kommer närvara på dagis sammankomst och bygga lådor och gräva i rabbatter i min nya rosa bikini?!
Nja blir nog mer med en kopp kaffe se på när andra gör grovjobbet och bara samla vuxenpoäng
Sommaren 1983 var min familj och jag i Vimmerby, och besökte Astrid Lindgrens Värld. Då var det ju inte ens i närheten av vad det var då. Vilka mysiga små hus, jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte minns riktigt vilka hus som fanns på plats, men Katthult och Villa villerkulla och kanske Junibacken. Väl hemma i Danderyd önskade jag och min lilla syster oss en ny lekstuga. Pappa och Morfar började att planera och snickra. Och sommaren efter 1984 var Björkebo klar. Namnet på huset föll sig naturligt då det är beläget på mina föräldrars baksida mellan några björkar. Ett rött hus med vita knutar. I två våningar och stor som en Friggebod med balkong som man kunde gå ut på. Det fanns fönster som gick att öppna och det var tapetserat på innerväggarna. Många är vi barn som lekt där. Lagat mat i köket, spelat spel i vardagsrummet och hängt kläder i hallen och nattat dockor på övervåningen. Vid flertalet tillfällen har det hänt att olika människor ringt på och velat köpa Björkebo, men stugan är inte till salu. När vi blev äldre var det en utmärkt tillflykts plats att vara på, eller regninga sommardagar kunde vi hålla hemliga klubbmöten där. Ibland hände det även att vi sov över i Björkebo och låg pratade långt in på småtimmarna. Nu är står Björkebo för nästa generation den mina döttrar och oj vad de leker…det lagas mat och nattas dockor och solas på balkongen. Leken är den samma som när jag var liten bara nya människor som leker den. Så Tack Morfar och Tack Pappa för att ni byggde oss Björkebo.
Råsunda taxin med sällskap plockade upp mig, Thomas och jag var på glatt derbyhumör vilket skulle förändras något under matchen fördel grönvitt. Drygt 16 000 personer var på plats för detta event. Solen höll på att gå ner och alla, nåväl, de flesta var klädda för en kylig vårkväll i derby tecken. Poliser i bil, till fots, och häst fanns och ramade in sammanhanget. Vi intog våra platser redo för att hör “Just idag är jag stark” och domaren visslade igång matchen. Ba-bang och redan efter ngra minuter skanderade Djurgårdens supportrar högst främst på norra stå för kvällen omdöpt til l” sophialäktaren.” av fiffiga djurgårdsfans. Men även Thomas engagerade sig starkt och visade vilket lag han höll på. Själv satt jag just då tyst och med armarna i kors och tänkte dethär kan bli en väldigt lång och kall kväll. Inte blev det bättre av att Hammarby fick ett mål bortdömt heller, vilket visades om och omigen på jumbotronen, vilket jag personligen kan tycka är lite av uppvigling av fans. Det är ungefär som att säga “fy fy det ska inte brinna bengaliska eldar, men visst är det häftigt!” och att sedan visa i närbild hur det brinner i olika färger. Härliga dubbelmoralen. Men Hammarby kämpade på och stod upp tappert vilket gav resultat 3-1 slutade matche n till Hammarbys favör så hatten av för de grönvita krigarna. MEN det som imponerade mest var när Hammarby Jets och Djurgårdens motsvarighet hade i halvlek ett miniderby! Det var värt att stå ut i 20 minuter. Det var funktionshindrade ungdomsspelare som spelade i en fem minutersmatch och vilken kamp, efter matchen i matchen som slutade 0-0 så sprang de båda lagen fram till respektive klack och fick motta fansens jubel och hyllningar. Det är stort för handikappidrotten och stort för människan. Och det berörde mig och jag tyckte det var glatt att alla får en stund i rampljuset i det ögonblicket växte min respekt ett pinnhål för idrotten och kände stolthet över att människan inser vad som verkligen räknas.
Efter en glädjefylld kväll på Råsunda med nya minnen och skratt och framförallt en derbyseger så var det skönt med en 15 minuters promenad till bilen i vårkylan för att sedan sätta sig i en varm bil. Borta bra, hemma bästa! ( och alla kom hem hela)
Derby! En fest i fotbolls Sverige, det skrivs upp i media, och dagen efter finns det alltid rubriker som “festen som kom av sig” sen finns det meningar som innefattar hulliganism och bengaliska eldar. Under några år av mitt liv så var jag mycket involverad imatchen kring matchen. Än idag kan jag känna viss obehagskänslor att något ska hända någon jag bryr mig om. Mitt engagemang är något jag fått försvara hårt och oresonligt, Detta är Inget jag vare sig ångrar eller lägger någon värdering i, vilket många tycker sig ha rätt att göra mer eller mindre riktigt.
Jag fann många av mina närmaste vänner på grund av eller tack vare att jag blev involverad i matchernas match. En värld som var mig så ofantligt främmande, skrämmande och verklig. Det fascinerade och till viss del helt klart imponerade på mig.” You can check out anytime you like but you can never leave” Hela det psykolgiska samspelet, där ledord som lojlitet, heder och vakta varandras ryggar var inpräglade i vardagen. Där gruppen betyder mer än jaget och hirarkin och ledarnar är tydlig. Där alla får vara någon och spelar roll i sammanhanget. Där grupptillhörighet och samhörighet är avgörande. Men också en samling där trasiga själar möts, som bara vill bli sedda, lyssnade på. Där ofta familjestabilitet saknas, eller där det svarta slagit rot. jag sa redan då att det är viktigt att skilja på sak och person. Ingen är grunden dålig, man ges förutsättningar och man kämpar och gör vad man kan utav det. Man väljer hur man vill att andra ska bemöta en. Här saknas självkänsla och i många avseenden insikt. Om vad som är bestående och vad som är flyktigt. För mig var det ett utmärkt substitut för min egen värld som sakta rasade och framförallt så ligger det ju i min person att försöka rädda all trasiga själar. Men även om min värld sakta rasade så stod ändå killarna vid mig, de backade inte från min sida, och jag fick precis all den uppmärksamhet respekt jag så väl behövde. Det var några år av många moment 22. Att iaktta och uppmärksamma detajer och känna av nuet. Och forfarande nu, är nuet påtagligt, det var min derbyvardag. Jag visste aldrig dagar som denna, när telefonen ringde om det var sjukhuset eller om det var polisen eller vad som hänt.
Det enda jag ville var att ha ett sms eller telefonsamtal som bekräftade att allt var bra.
Så derbydagar är blandade känslor, glatt, roligt många bekanta ansikten, och stämmningen är god. Men som alla mynt finns en baksida. Och jag vet att även om man många från den tiden då jag var med så är det ändå så att jag vet att de skulle aldrig backa om tillfället ges. Det är ju det som är den skrämmande charmen med dem. Men jag kände mig aldrig ens för en sekund otrygg, rädd för min person eller, tvärtom. Även om det finns stunder av oro och ängslan som jag gärna kunnat vara utan så hade jag aldrig för en sekund velat vara utan alla de goda glada och fantastiska minnen som jag fått. Hur det går ikväll, matchen mellan två bottenlag där kampen i 90 minuter om laget och slaget i Stockholm jag tror att söders bröder kommer glöd ännu lite mer ikväll. I matchens match hoppas jag att alla kommer hem hela.
Den heraldika liljan, socutliljan, den franska liljan, Svärdlilja, Fleur de lys, kärt barn har många namn. Liljan förekom i franska släktvapen och kungars vapen redan på 1100-talet, därav kalla den för franska liljan. Detta var officiellt för den franska ända fram till franska revolutionen, även om den heraldiska liljan förekommit även på andra håll som Florens Italien. Men den liljan har även varit symbol för nordpilen på geografiska kartor. Detta har även blivit symbolen för den manliga delen av scoutrörelsen. Treklövern är för den kvinnliga scoutrörelsen.
Det viskas att näst tatuering kommer ske inom kort, och att den franska liljan kommer att vara en viktig del av motivet. Var?! For me to know and for you to find out…..
Hur kunde man inte falla för Mr Darcy i Jane Austens Pride and Prejudice (stolthet och fördom) en av mina topp 10 romaner för övrigt. Från början var faktiskt tanken att romanen skulle heta “First Impressions” (Första intryck) vilket också hade varit en mycket lämplig titel. Saker, ting och personer är inte alltid som de först verkar. Skrapar man lite på ytan kan man bli förvånad av vad som döljer sig under det första lagret. Mr Darcy är en sådan där mörk lång stillig man som ens mamma varnade en för men ack så oemotståndligt charmig och generös vid ett andra intryck. För vid ett första intryck vinner Mr Darcy trots rikedom och status vinner han inte till en början många röster till hans favör. Det är först när man börjar förstå att man inte ska dömma vid första intryck som han växer till sin rätt. Och när alla missförstånd på den engelska landsbyggden i den högmedelklassmiljön rätas ut som Mr Darcy s uppmärksamhet får en att rodna. Konspirationerna frodas i det engelska samhället, tissel och tassel och trots en rad missförstånd leder det iaf fram till prästen.
Mr Darcy är ju en flickdröm, han representerar allt det som en småromantiska en flicka drömmer om uttalat eller i smyg. Hjältedom och ridderlighet, självsäkerhet och social och ekonomisk trygghet. En charmör med stil och klass möter han en utmaning i Elisabeth och de andra kvinnorna i 1800-talets England, personer som mycket väl bara kan tas till Stockholm år 2000. Så jag kan bara tillägga; Mr Darcy, here I am, signed, sealed, delivered anytime dear so it s on, bring it on Mr Darcy
